2015 slutar och 2016 tar dess plats. Ett nytt år börjar och ett gammalt slutar.

 

En dag då alla firar, ger nya löften och är allmänt taggade på livet. Jag däremot, jag vill inte fira, jag vill inte ge nya löften och jag är definitivt inte taggad på livet. Jag går till festen med en stor klump i magen. En klump med blandning av ångest och panik. Jag ser inte fram emot ett nytt år, ett nytt år innebär ett år äldre och ett år närmare framtiden. Jag vill inte till framtiden, den skrämmer mig. Att inte veta vart jag står om ett år är jobbigt. Att det då kommer ett nytt år med en massa saker jag aldrig varit med om tidigare och en höst som är helt oviss ger mig panik och ångest. Jag är helt enkelt rädd för att växa upp och bestämma vad jag vill göra med mitt liv, jag är rädd för att lämna tryggheten jag byggt upp här. Jag vill inte fira in ett nytt år med nya möjligheter...

 

Oj, det här året har det hänt så otroligt mycket på häst fronten. Mellan mig och Pärlan. 

 

Vi började året med att kämpa oss ur en svacka. När vi väl tagit oss ur den började vi fokusera på den högre formen igen. Vi kämpade på trots det taskiga vädret med växlande snö, halka och slask. Åkte på lite hoppträningar och fick därmed lite ordentlig ridning. Vår första tävling för året var i början på april, första gången vi körde på två klasser. 50 och 60, felfria i båda och därmed följde två rossetter med hem.

Under en av hoppträningarna i april började vi ha gloppbom framför hindrena för att hon skulle lära sig att hoppa av rätt. Ett tag var jag nästan rädd för att hoppa oxrar då hon hoppade av så tidigt och fick ta i en massa så jag nästan flög ur sadeln. 

I början av maj fick hon det lite lugnt i hoppningen då vi behövde bygga upp hennes vänstra bakben, men hon var ganska snabbt tillbaka. Lade också åttvolterna lite bakom mig och började leta nya och roligare sätt att rida igång henne på som gav riktigt bra resultat. Jag och Angelina introducerade tömkörningen för Pärlan, vilket hon tyckte var kul och var perfekt för mig att göra på förmiddagen på mina lediga tisdagar.

Vi åkte iväg till Sävsjö för att debutera 70 i mitten av maj. Båda klasserna gick bra och vi kom hem med en rosett. Någon vecka senare åkte vi till Vetlanda. Höll oss på samma höjder men debuterade på gräs och gud vad kul det var! Kom hem med två rosetter och ett rejält boostat självförtroende. Vi fortsatte sen med lite hoppträning, löshoppning, vattenmattaträning och en massa dressyr fram tills veckan innan midsommar då våra sadlar blev stulna och vi stod plötsligt helt still med allt. Efter lite om och men hittade vi en sadel som var hyffsad och kunde börja rida ordentligt igen. Började komma lite halvtaskig ridning från min sida, men något vi tog oss ur innan passens slut. Åkte tillbaka till Sävsjö på tävling igen. Debuterade 80 och det var två fina rundor.

Jag började jobba riktigt mycket sen så tiden till Pärlan blev mindre. Men vi red för första gången ut i skogen själva och jag började även ge mig fan på att skänkelvikningarna skulle funka. Hade en halvledig dag så vi passade på att åka till ridskolan och hoppa lite. Efter det började motivationen och de bra passen att dala. Däremot fortsatte hoppning att gå lika bra. Oxrarna började bli bättre och allt i hoppningen kändes väldigt enkelt.

 

I slutet av augusti/början av september brast det som hade legat och pyrt hela sommaren och efter ett hemskt pass med massa gråt släpptes alla krav tills den dagen jag hade fått ihop mitt liv igen, hoppningen funkade fortfarande så vi åkte bland annat på hoppträning och sen även en tävling. De rundorna var nog de bästa vi gjort. Vi började sakta men säkert ta oss tillbaka och det underlättade att vi äntligen tog ut en sadelprovare och fick ordentliga sadlar.

I slutet av september drog äntligen hoppträningarna igång igen och när vi kom hem från Malta var vi fullt igång igen. Vi ägnade oss åt flertalet hoppträningar, skogsturer, en dressyrlektion för Anneli och även debut i 90. Det var en knagglig debut, det var inte riktigt vår dag och nervositeten låg som ett tjockt lock över mig. Men efteråt var jag ändå nöjd och höjden var inte längre något problem. Vi började planera in vår tävlingsdebut och tillslut kom den. 14 november. Trots vår uteslutning var vår insats det bästa vi gjort och jag var så stolt över oss båda. 

Godmorgon! Sitter just nu i bilen på väg mot Jönköping. Var på väg att skriva att vi ska köpa julklappar, men det är ju inte riktigt sant. Eller ja jag kommer ju handla upp mima julklappspengar, en korrektionspadd ska köpas till Pärlans dressyrsadel. Det svider i plånboken kan jag ju säga. Annars skulle ett par ridbyxor behöva följa med hem men det får bli om det finns några på rea. 

Blir ingen lång stund i Jönköping då vi mest åker för att hämta upp min systers pojkvän. Så resten av dagen ska jag hitta på något annat kul. Har ni något kul för er denna tisdag? 

Klockan ringde vid halv åtta för att åka ut och ha lite julmys i stallet, precis som förra året. Fixa stallet tillsammans och sen avsluta med lite fika. Sen vi kom hem har det varit frukost och lite annat julstök och snart bär det av mot min faster för julmat. Men innan det, obligatorisk julaftons glögg. Ha en supermysig julafton så hörs vi kanske senare. God jul! ❤️

Hej på er! Idag är dagen före julafton, men det känns som vilken annan dag som helst. Lite julstämmning har jag ändå fått från igår då vi klädde granen med obligatorisk skinka macka och gröt. Idag har jag dessutom slått in resterande julklappar och fått min egna lilla gran så lite bättre känns det allt. 

Igår slutade vi äntligen skolan, har dock lite plugg kvar att göra. Men går dagen ägnade jag åt allt annat än plugg, gjorde det jag kände för. Bland annat var jag och mamma iväg till en ridsportbutik, och hem råkade visst ett nytt schabrak och benskydd följa med. Skyller på att schabraket passade med benskydden och ett par till benskydd var i behov, hehe. Så Pärlan får helt enkelt ett paket imorgon också.VI ska nämligen ut allihopa i stallet och mocka tillsammans på morgonen, sen har jag i för sig kvällen också. Så mysigt att få åka till stallet på julafton.

 

Så vad var det som hände?

Dagen efter tävlingen i Värnamo blev Pärlan halt, efter bort kratsande av stenar i hovarna var hon knappt halt så jag och Petra trodde nästan att hon sträckt sig så jag gick en sväng med henne. Dagen efter longerade vi och nästintill inget syntes, skrittade en sväng och sen när Angelina skulle titta på henne i traven var hon halt. Hovslagaren kom ut några dagar senare och tittade på henne, ingen hovböld men det kunde utvecklas till en. En vecka till gick med promenader och mamma följde med ut för att titta på henne. Både sprang och longerade henne och det enda som syntes var att hon "nickade" till någon gång i bland i traven i vänster varv. Annars så otroligt pigg, hon bara väntade på att få signalen för galopp.

Lördagen där efter, den 28 november om jag inte minns fel, var hon blockhalt och kunde knappt gå tre meter över stallgången till den andra boxen. Mamma, och jag efter lite påläsaning, med Angelinas avlysnande på telefon konstaterade ganska snabbt att det måste vara en hovböld som bildats. Sen dess har det varit boxvila i iprincip två veckor tills vi satte igång henne. Hon var ute två dagar innan om jag inte minns fel. Hovslagaren fick komma ut två gånger för att få bort hela hovbölden och därefter gips. Ni kanske förstår att detta lett till en blänkande häst och en massa pusskalas. Hon fick även byta box för att ha en större under boxvilan och den stortrivdes hon i och beslöt sig där med att stanna där. 

 

Och framtiden?

Som sagt har vi nu börjat trava henne och ska väl så sakterliga börja galoppera också så småning om. Så när hon är helt igång igen fortsätter vi förhoppningsvis där vi slutade och sakta men säkert börja hopp lite igen. Planen är väl att under mitt jullov försöka ta oss till ridhuset några gånger så att vi kan jobba ordentligt. Kommer börja hoppa med mammas hjälp och kanske om Angelina har tid att följa med någon gång, träningarna drar nämligen inte igång igen förens i mitten av januari. Jag håller dessutom mina tummar för att mitt självförtroende och säkerheten jag kände på senaste tävlingen sitter kvar så vi kan köra första P&J på den höjden vi låg på innan, annars går vi bara ner i höjd och hittar självförtroendet igen. Så jag det är väl så det ser ut just nu.

 

Godmorgon! Idag är i princip en helt vanlig måndag. Skola, stall och Szymon. Däremot så blir det inte i den vanliga ordningen och så lite extra roligt på det med. Så som lunch ute, presenter och tårta. 

Veckan då? Jo den är allt annat än vanlig. 

 

Måndag: Uteritt med Angelina och födelsedagsfirande. 

 

Tisdag: Julavslutning, julfika i stallet och mys på resturang med mina flickor. 

 

Onsdag: 

 

Torsdag: Julafton. Pärlan ska fixas och jag har kvällsfodringen. Julfirande med släkten och hemma. 

 

Lördag/Söndag: Förhoppningsvis åka till ridhuset och rida, annars blir det nog en uteritt för Pärlan. 

Go kväll, eller blir det till och med go natt? Jag påbörjade ett inlägg i morse men hann inte klart med det då dagen bara sprungit ivägHela släkten kom hit idag för att fira lilla mig så det var en massa stök innan det sen måste man ju umgås med alla och efter det passade jag faktiskt på att vara lite social med min familj och sitta i soffan och mysa. Nu börjar det snart bli dags för mig att sova, sista kvällen som sjutton. Usch så klyschigt. Har lite delade känslor inför imorgon men det kommer nog bli en bra dag iallafall. Hoppas ni haft en bra söndag och sista advent, på torsdag nalkas det ju julafton. Någon av er som faktiskt fått någon julkänsla än? Hos mig är det dåligt med det.

 

Hello bitches, I am back. Haha nej, men hej på er igen var ett tag sen sist. Motivationen och orken har varit helt bort så i allt plugg har jag helt enkelt inte ens hitta stunder då jag faktiskt kunnat skriva. Utöver matte nationella, muntliga redovisningar så som engelska och svenska tal, fysikprov och lite annat smått och gått i plugg väg har jag tillbringat timmar med Pärlan. Borstat, tvättat och skrubbat henne och allt som tillhör henne i princip. 

Efter fyra veckor satte vi äntligen igång henne igen i måndags med femton minuters skritt och idag fick jag trav igen. Glädjen i den lilla hästens kropp var total, slängde med huvudet och jag riktigt kände hur mycket energi hon hade i hovarna och bara väntade på att något skulle gå snett så hon kunde fortsätta springa all världens väg. Ska försöka slänga ihop ett inlägg om vad som egnetligen hände och hur tid, förhoppningsvis, ser ut framåt.

 

Annars så står ju julen runt hörnet och 18 årsdagen på andra sidan dörren. Med ett efterlängtat jullov likaså. Med allt detta kommer också motivationen och orken tillbaks, inte minst nu när jag får göra det jag älskar mest igen. Stay tuned, I am back for good.