Oj, det här året har det hänt så otroligt mycket på häst fronten. Mellan mig och Pärlan. 

 

Vi började året med att kämpa oss ur en svacka. När vi väl tagit oss ur den började vi fokusera på den högre formen igen. Vi kämpade på trots det taskiga vädret med växlande snö, halka och slask. Åkte på lite hoppträningar och fick därmed lite ordentlig ridning. Vår första tävling för året var i början på april, första gången vi körde på två klasser. 50 och 60, felfria i båda och därmed följde två rossetter med hem.

Under en av hoppträningarna i april började vi ha gloppbom framför hindrena för att hon skulle lära sig att hoppa av rätt. Ett tag var jag nästan rädd för att hoppa oxrar då hon hoppade av så tidigt och fick ta i en massa så jag nästan flög ur sadeln. 

I början av maj fick hon det lite lugnt i hoppningen då vi behövde bygga upp hennes vänstra bakben, men hon var ganska snabbt tillbaka. Lade också åttvolterna lite bakom mig och började leta nya och roligare sätt att rida igång henne på som gav riktigt bra resultat. Jag och Angelina introducerade tömkörningen för Pärlan, vilket hon tyckte var kul och var perfekt för mig att göra på förmiddagen på mina lediga tisdagar.

Vi åkte iväg till Sävsjö för att debutera 70 i mitten av maj. Båda klasserna gick bra och vi kom hem med en rosett. Någon vecka senare åkte vi till Vetlanda. Höll oss på samma höjder men debuterade på gräs och gud vad kul det var! Kom hem med två rosetter och ett rejält boostat självförtroende. Vi fortsatte sen med lite hoppträning, löshoppning, vattenmattaträning och en massa dressyr fram tills veckan innan midsommar då våra sadlar blev stulna och vi stod plötsligt helt still med allt. Efter lite om och men hittade vi en sadel som var hyffsad och kunde börja rida ordentligt igen. Började komma lite halvtaskig ridning från min sida, men något vi tog oss ur innan passens slut. Åkte tillbaka till Sävsjö på tävling igen. Debuterade 80 och det var två fina rundor.

Jag började jobba riktigt mycket sen så tiden till Pärlan blev mindre. Men vi red för första gången ut i skogen själva och jag började även ge mig fan på att skänkelvikningarna skulle funka. Hade en halvledig dag så vi passade på att åka till ridskolan och hoppa lite. Efter det började motivationen och de bra passen att dala. Däremot fortsatte hoppning att gå lika bra. Oxrarna började bli bättre och allt i hoppningen kändes väldigt enkelt.

 

I slutet av augusti/början av september brast det som hade legat och pyrt hela sommaren och efter ett hemskt pass med massa gråt släpptes alla krav tills den dagen jag hade fått ihop mitt liv igen, hoppningen funkade fortfarande så vi åkte bland annat på hoppträning och sen även en tävling. De rundorna var nog de bästa vi gjort. Vi började sakta men säkert ta oss tillbaka och det underlättade att vi äntligen tog ut en sadelprovare och fick ordentliga sadlar.

I slutet av september drog äntligen hoppträningarna igång igen och när vi kom hem från Malta var vi fullt igång igen. Vi ägnade oss åt flertalet hoppträningar, skogsturer, en dressyrlektion för Anneli och även debut i 90. Det var en knagglig debut, det var inte riktigt vår dag och nervositeten låg som ett tjockt lock över mig. Men efteråt var jag ändå nöjd och höjden var inte längre något problem. Vi började planera in vår tävlingsdebut och tillslut kom den. 14 november. Trots vår uteslutning var vår insats det bästa vi gjort och jag var så stolt över oss båda.