Årets första start var tänkt att vi skulle göra i Vetlanda den 12 mars, men jag har flyttat fram årsdebuten på obestämd tid just nu. Jag har tyvärr också behövt lägga hemmatävlingarna i april på hyllan, chansen att vi är redo för 1 meter då är inte särskilt stor. Även Anebys tävlingar vid påsk har jag bestämt att vi inte ska på, utan att jag troligen hänger med familjen till Åre istället. Så som det ser ut nu blir årets tävlingsdebut inte först förens i slutet av april, närmare bestämt den 29 april i Tranås. Älskar ju deras utebana. 

 

Jag skulle säga att jag har under hela min och Pärlans tid alltid varit noga med att inte gå för fort fram. Har hellre startat en höjd/klass en gång för mycket än att gå upp en klass. Det var först när våra sadlar blev stulna, eller egentligen mer ett år senare, som jag kände stressen att komma framåt fort. Tanken var ju att vi skulle startat på hemmaplan den sommaren, men avsaknaden av ordentlig sadel gjorde att vi inte kunde träna ordentligt och starten på hemmaplan flyttades fram ett år. Vi lade upp en ordentlig och bra plan. Men tyvärr kan man inte alltid hålla sin plan. Förra sommaren lyckades jag jobba när de flesta tävlingar var och de som jag faktiskt kunde åka på blev tyvärr inställda. Så med bara en 1 meters start i bagaget, var jag dum nog och, startade vi på hemmatävlingarna i augusti. Jag kunde inte hålla nerverna i styr och jag satte dessutom en fruktansvärd stor press på oss båda. Pärlan var ändå i bra kondition och skulle klarat det, men jag var definitivt inte redo. Det är faktiskt första gången som jag tycker att vi har gått för fort fram, med resultatet i hand hade jag inte startat utan försökt få fler rundor i bagaget innan vi startade hemma. Men det är lätt att vara efterklok. 

 

Så nu har jag lagt en ny liten plan och jag kommer ta det väldigt försiktigt fram. Både jag och Pärlan ska vara redo den här gången. Så vi kommer köra på med 70 cm tills jag känner att vi båda ligger på samma våglängd och jag inte behöver jobba ihjäl mig. 70 cm kan vi ju nämligen komma lite hur som helst på men ändå ta oss över. Sen är tanken att ta med oss det vi har från 70 och sakta men säkert gå upp i klasserna. Men jag tänker definitivt inte gå upp en klass förens det känns helt hundra. Hoppa enstaka hinder kan vi på en meter men att få till ett bra flyt i en bana är det vi behöver jobba mest med och där kommer fokuset ligga, på lägre höjder. Jag tror att det kommer gå bättre/snabbare nu när jag har henne alla dagar, du kan jag anpassa ridningen så mycket mer. 

 

Jag hoppas ni är med på och vill läsa om vår lilla resa. Vi har inte de bästa förutsättningarna, men jag vet att vi kan och vi ska. 

Godmorgon! 

Jag vet att det stått tomt här sen i onsdags och jag har försökt att börja så många inlägg, men aldrig kommit någon vart. Har haft tre ganska konstiga dagar sen i onsdags, den tiden jag haft över att sitta vid datorn har det bara inte gått. Jag känner mig fruktansvärt stressad över livet, vilsen och på det saknar jag min mamma i princip varenda vakna minut. Så fort jag sätter mig ner i soffan känner jag mig helt slut och somnar så fort jag stänger ögonen. Jag skojar inte heller när jag säger att jag är nära till tårar i princip hela tiden.

Jag jobbade igår och då kom det in en kund som jag känner rätt väl, hon frågade hur det var med mig och hur det var med mamma. Bara av att säga att jag saknar henne höll jag på att börja gråta, på jobbet. Det är jättesvårt att sakna någon så det gör ont och önska att dem var här när man inte får säga något.

Jag försöker iallafall att hålla ihop allting och ni kanske förstår att motivationen och orken att uppdatera här inte riktigt finns just nu, men jag ska försöka mitt bästa. Ska den här veckan försöka prioritera det som får mig att må lite extra bra och försöka få lite struktur på livet igen. 

Ska faktiskt åka ut och rida nu om en stund då jag mår så himla bra när jag är i stallet. Har haft en helt fantastisk vecka på rid fronten, Pärlan är verkligen så himla fin nu och jag rider med ett leende på läpparna hela tiden. 

 

Jag är trött, jag är så himla trött på att inte kunna ta oss hela vägen in i mål. Jag är trött på att hela tiden göra minst ett fel som resulterar i en rivning eller ett stopp. Jag vill bara kunna hålla tungan rätt i mun och rida runt hela banan utan att sabba något. Pärlan ställer upp för mig i så många lägen då hon inte borde och jag vill kunna ställa upp för henne, men jag sviker hela tiden. 

Satt hela vägen hem från Tranås igår och funderade på hur jag ska rida på nästa tävling för att vi ska bli felfria. Men jag kom inte fram till något svar, eller jo för jag vet ju exakt hur jag ska rida men jag får verkligen inte till det och det är den biten jag inte vet hur jag ska lösa. 

 

Jag är så nöjd över Pärlans prestation igår, hon var som vanligt så fin och hoppade bra. Trots att hon kändes lite matt i musklerna i andra klassen, vilket dessutom var 1 meter då tävlingen var ute, så hoppade hon så bra. Även om jag inte heller riktigt orkade och inte alls var lika följsam i sprången så ställde hon upp och hoppade. Vi tog oss till och med över vattenmattan i båda klasserna helt utan problem, vi har tagit oss ett litet steg på vägen iallafall.

Något jag är mindre nöjd med, vilket ni nog listat ut vid det här laget, är min egen insats. I första klassen (90cm) fick jag oss att stanna en gång på ett hinder som vi borde hoppat utan problem, andra gången red jag inte särskilt mycket bättre men hon hoppade än då vilket resulterade i en rivning. Red dåligt till hindret efter så vi rev det också. I andra klassen (1meter) blev det två stopp på samma som i 90, men det var desto fler hinder som hon ställde upp för mig när jag inte red mitt bästa. I överlag var min ridning usel faktiskt, jag föll fram efter varje språng och var inte alls följsam eller red bra fram till hindrena. Det enda positiva är nog att vi trots allt hade ett flyt. Även om min ridning var dålig så skulle jag inte vilja säga att det blev hackigt och ryckigt utan att det faktiskt fanns ett litet flyt i ritten. 

 

En vacker dag hoppas jag att vi kommer göra de där perfekta starterna och känna den speciella lyckan, jag tänker inte ge upp på varken dig eller mig. Du är speciell och värd det bästa.

Jag har verkligen den bästa vännen som någonsin vandrat på denna jord, det finns inget som gör att jag någonsin kommer tvivla på detta. Hon har funnits här för mig i över 7 år och jag har alltid kunnat prata om allt med henne. Vi är precis lika larviga båda två och hon är expert på att få mig att skratta även när jag inte vill. Hon står upp för mig i vått och tort. Hon är helt klart bäst och mitt favorit lyckopiller.

 

När vi började första året på gymnasiet gick vi från att ha träffats i princip varje dag sen förskolan till att bara se varandra i korridoren någon dag ibland. I början gjorde det helt klart ont och kändes konstigt att inte ha henne med sig fysiskt hela tiden, men jag vande mig till slut och numera spelar det ingen roll hur långt det går mellan varje gång vi träffas det känns ändå som om det var igår vi sågs. Att prata med henne i timmar är inga svårigheter och har man ett problem så kan man alltid vända sig till henne och få hjälp. Jag känner henne utan och innan och det finns ju faktiskt en anledning till att jag kallar henne min psykopat, men den anledningen stannar mellan oss två haha. Hon har hjälpt till att forma den jag är idag och stöttat mig genom mycket. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne och jag tänker inte göra det heller. Alla brunetter behöver en blondin, eller hur är det nu ordspråket går? 

 

Vem skulle jag vara utan den här galna men så älskvärda person? 

 

Igår när vi satt i matsalen och diskuterade att det började bli dags att ha allting i klädväg färdigt till studenten så sa jag som jag sagt ända sen i början av april, att det är ju lite mindre än två månader kvar nu. När vi sedan börjar tänka efter så inser vi ju att fjärde maj är prick en månad kvar och inte längre "mindre en två månader", när polletten trillar ner hos oss alla blir vi i princip helt stumma. Speciellt jag.

 

Jag har en sån skräckblandad förtjusning inför studenten, men det som slår igenom hårdast är nog ändå ångesten och tårarna. För mig känns det som slutet och inte början på något nytt, som att jag blir ensam kvar. Självklart ser jag fram emot allt som har med studentveckan att göra. Balen, studentdagen, alla trevliga stunder vi kommer ha när vi hittar på de saker som man bara gör den veckan. Men när allt det är över, vad gör man då?

Jag lovade mig själv i början av året att se till att jobb var fixat inför sommaren så det skulle kännas lite lättare, och det har jag gjort. Jag har även en massa roliga tävlingar att se fram emot, men det lättar inte på ångesten. Inte ens lite. Börjar jag räkna ner dagarna som är kvar får jag ett tryck över bröstet och känner panik. Jag vill inte.

 

Mest handlar det nog om att jag tappar kontrollen, jag vet inte exakt hur varje dag kommer se ut, jag vet inte vilka som kommer stå här vid min sida och jag vet inte vad jag vill. Det handlar om att jag inte vill växa upp, hade jag haft möjligheten hade jag stannat tiden för länge sen. Att få vara kvar i den tryggheten jag har nu, hur underbart mitt liv har varit det här sista året. Jag vill verkligen stanna i det för evigt. 

 

En sak som är säker är att jag helt klart kommer vara den som gråter mest när studenten väl är här. Jag vet egentligen inte vad jag vill med det här inlägget. Få dela med mig om mina tankar, min panik och kanske hoppas på att någon känner likadant eller känt likadant. Få veta att jag inte är ensam i det här eller få veta att det bli bättre, att även om det känns som om slutet närmar sig så är det trots allt början som det handlar om. Början på ett liv som jag just nu inte vill leva.

 

Den här veckan har jag ridit med dressyrsadeln två gånger, vilket innebär att det blivit två lite mer seriösa pass där jag verkligen vill få henne att jobba på och ta oss framåt. Men något som gör mig riktigt frustrerad är att det känns som att vi sitter fast. 

Det var längesen vi fick ordentlig hjälp i dressyren och det är ju egentligen nu vi kommit igång ordentligt med dressyren sen hovbölden så det är ju inte så konstigt att det känns som om vi trampar på samma ställe. Jag har inte fått någon speciell input om vad vi ska fokusera på eller några extra bra övningar i dressyren vilket gör att jag är fast i samma övningar och sätta att jobba på som funkat nu. Jag lösgör henne i början av passet och när jag väl har henne med mig, efter en ganska lång stund skulle jag vilja säga, börjar jag kräva lite mer vilket gör att jag tappar bort henne ibland och får locka tillbaka henne och så håller vi på tills hon blir framtung och jag inte orkar rida mer för att mina dressyrmuskler är long gone. Jag tycker väl att det hade varit ett bra koncept om inte varje pass hade känts likadant. Jag har samma känsla och utgångsläge varje gång. Det känns inte som att vi tar oss något framåt utan varje pass ser exakt likadant ut och känns exakt lika. Jag har på något sätt hamnat i ett hamsterhjul som inte tar oss framåt och det är verkligen dags att ta jag tar mig ur det. 

 

Jag har ändå ett mål att starta en dressyrtävling innan vår vägar skiljs åt och jag har insätt att tiden är kommen att börja sikta på detta mål vid sidan av hoppningen. Dressyrträningar för tränare ska numera planeras in minst varannan vecka, det är min önskan iallafall, reflektioner över min ridning ska göras och förhoppningsvis blir det snart dags för ett tandläkarbesök. Känns som om det inte skulle sitta helt fel. 

Jag tror faktiskt att vi båda är redo att ta oss ett steg längre i dressyren, min magkänsla säger att det är nu eller aldrig. 

 

Hallå på er! Då Angelina åkt på influensan och inte får rida, i ordination av läkare, så har jag spenderat varenda ledig minut i stallet och motionerat den lilla pållen. I torsdags spenderades hela dagen i Linköping så då fick hon faktiskt vila. Igår gick hon en skritt i mörkret i skogen, planen vaar ju att rida på banan men den var alldeles för ojämn och hård så det gick inte. Idag körde jag och Adam på en ritt över en timme i den djupa snön, men Pärlan var ungefär lika pigg när vi kom tillbaka. Lite mer medgörlig till jobb men inte tröttare, är man snöälskare så är man. Galna lilla häst ♥ Imorgon tar vi faktiskt en sväng till ridhuset igen och förhoppningsvis är hon lika pigg så det blir lite mer trav än förra gången. Sen blir det faktiskt en liten sväng i skogen på det också då jag ska hjälpa Angelina med en av uteritterna med barnen. Så ja ordentligt med motion får hon iallafall.

 

Trots min ångest för framtiden så måste jag ju välkomna det nya året och leva det, finns inte så mycket annat att välja på och jag försöker verkligen se det från den ljusa sidan. 2015 var trots lite motgångar ett väldigt bra år. Jag och Pärlan gick från 50 cm till 90 cm och fick en mycket bättre relation. Jag har haft världens bästa jobb som jag trivts otroligt bra på. Trots att skolan var jobbig har jag varit nöjd över det jag åstadkommit. Alla relationer har även varit bra och lyckade, inte en enda har varit en energitjuv.

Om jag verkligen ser till att se detta året från den ljusa sidan tror jag att det kan bli ett av de bästa åren där jag lär mig som mest och förhoppningsvis får jag någon aning om vad jag vill göra i framtiden så ångesten lättas.

 

♥ Ta mitt körkort och även ett utökat så jag en dag kan köra hästtransporten själv.

 

2015 slutar och 2016 tar dess plats. Ett nytt år börjar och ett gammalt slutar.

 

En dag då alla firar, ger nya löften och är allmänt taggade på livet. Jag däremot, jag vill inte fira, jag vill inte ge nya löften och jag är definitivt inte taggad på livet. Jag går till festen med en stor klump i magen. En klump med blandning av ångest och panik. Jag ser inte fram emot ett nytt år, ett nytt år innebär ett år äldre och ett år närmare framtiden. Jag vill inte till framtiden, den skrämmer mig. Att inte veta vart jag står om ett år är jobbigt. Att det då kommer ett nytt år med en massa saker jag aldrig varit med om tidigare och en höst som är helt oviss ger mig panik och ångest. Jag är helt enkelt rädd för att växa upp och bestämma vad jag vill göra med mitt liv, jag är rädd för att lämna tryggheten jag byggt upp här. Jag vill inte fira in ett nytt år med nya möjligheter...

 

Nu har jag nästan gått halva min tid på gymnasiet, iallafall hälften av alla terminer. Jag har ett och ett halvt år kvar innan studenten och jag tror faktiskt att när jag väl står där på studenten så kommer jag inte vilja lämna min klass. Jag kommer känna stolthet över att tagit mig igenom alla tre år på ett av de tuffaste, teoretikst sett, programen och jag kommer kunna se tillbaka på de tre åren med glädje och värme. Jag trivs så otroligt bra i min klass och jag vet till 100 procent att jag valt rätt linje. Det må vara tufft ibland, men samtidigt är det så jädra kul. Och jag vill att alla ska känna den känslan efter tre år på gymnasiet.

 

Det här inlägget är lite riktat till alla er som ska välja gymnasie nu. För två år sen satt jag i samma sits som ni gör nu och jag vet precis hur det är. Även om man känner sig lite säker så är man samtifigt så osäker. Det känns som ens största val någonsin, och på ett litet sätt är det det. Men en sak som är viktigt att komma ihåg när man gör det här valet är att du kan alltid byta om du inte är nöjd. Det kan vara lite jobbigt, men det går alltid. Trivs du inte eller du känner att det verkligen inte passade dig så kan du byta linje och skola.

Gymnasiet är den mest fantastiska tiden du har inom "grundskolan", du får massa nya vänner och väljer du rätt linje kommer du trivas så bra. Något som många väljer sin linje utifrån är vad ens vänner ska gå och det är det värsta du kan göra. Du ska verkligen se till att välja utefter vad du är intresserad av och vilka ämnen du tycker om. Om du är rädd för att inte få några nya vänner kan jag säga att om du väljer en linje som är rätt för dig kommer du ha saker gemensamt med hela din klass och få många nya vänner.

 

Det här är helt enkelt mina råd till alla er som snart ska välja gymnsium:

1. Välj inte linje utifrån vad din vänner väljer.

2. Välj istället utifrån vad du tycker om och är intresserad av.

3. Du kan alltid byta om du inte är nöjd.

 

2014. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Jag har nästan sammanfattat varje månad på det förra året, men inte fått med allt. 2014 är nog det mest händelserika året för mig än så länge, men samtidigt det som varit jobbigast och ibland svårast att ta sig igenom. 

2014 har gett mig några av mina största toppar i livet, men också några av de svåraste valen och jobbigaste perioderna. Men ändå vill jag inte välja bort något som hänt, det här året har helt klart format mig mest som person och jag börjar sakta med säkert att hitta mig själv mer och mer. Det här året kanske har varit som det varit just för att jag är i en känslig och händelserik period i mitt liv eller så var det bara meningen att det skulle bli så här. 2014 har lärt mig mycket och det kan ingen ta ifrån mig.

Min sommar var full av händelser och personer, men ändå så kände jag mig ensam och mådde inte alls bra. Vilket jag efter många om och men tog tag i och allt löste sig. 

Jag och Pärlan hade många ups and downs som vi kämpat oss igenom. Vi startade vår första tävling med dunder och brak, men kort därefter föll allt samman. Sen har vi haft en helt fantastisk höst och allt har bara gått så bra. Vår senaste dal var precis innan jul och vi kämpar fortfarande på med den, men allt känns faktiskt så mycket bättre. 

 

Oj vad jag har längtat efter det här året sen jag fyllde år, alltså redan tio dagar innan det nya året var jag redo. Jag har stora förväntningar och faktiskt ett par stora förändringar inför det här året. Förra året var ett lärorikt år och det här året ska jag helt enkelt visa mig själv att jag lärt mig något av det. Det är det här året som jag fyller 18, mitt sista år på gymnasiet väntar i höst vilket där med blir mitt sista sommarlov i sommar, det här kanske blir mitt sista hel år med Pärlan. 

Jag ska erkänna att det är med blandade känslor jag tar mig an det här året. Att bli ännu ett år äldre och komma närmare "framtiden" skrämmer vättet ur mig. Jag vet inte vad jag vill göra i framtiden och jag hoppas nästan på att det här året ska göra mig lite klokare kring det. Annars ser jag så enormt mycket fram emot att göra massa galna saker i sommar och göra det här till det bästa året.

 

Några saker jag verkligen ska förändra det här året:

♥ Jag ska helt klart bli bättre med att hålla i mina pengar och detta ska jag göra genom att ha som mål att en viss summa pengar ska finnas på mitt sparkonto innan det här året är slut. För att inte behöva spara alla mina pengar från sommarjobb så ska jag bara ha min månadspeng på betalkontot och det som blir över näsr nästa kommer in ska över på sparkontot. Men samtidigt som jag ska spara pengar vill jag kunna unna mig det jag vill ha genom att verkligen överväga om det är rätt och kanske till och med gå och sukta lite efter det för att känna att det är rätt.

♥ Min satsning med Pärlan ska bli mer allvarlig. Jag har ett stort mål som jag strävar efter innan vår resa är över men innan dess har jag en del små mål på vägen. Jag och Fanny har redan lagt upp en plan för våra veckor och vi göra allt för att peppa varandra att kämpa på. Vi båda ser väldigt mycket fram emot att få åka på tävling tillsammans.

♥ Den absolut viktigaste förändringen det här året är att jag ska våga ta mer risker, gå utanför min comfortzon och njuta lite extra av livet. 

 

Jag vet inte just nu vart jag ska göra av mig själv, vart jag ska vända mig. Jag vet inte hur jag ska få ordning på mina känslor, jag vet inte hur jag ska trassla mig ur det här och återgå till mitt liv. Jag vill inte ha det så här längre. 

Jag har en känsla som legat och gnagt inuti mig ett tag, en känsla som får mig att gråta. Som får mig att vilja dra täcket över huvudet och stanna där tills allt är över. Jag vill vara glad och positiv men just nu kan jag inte det, jag kan inte när tårarna bränner bakom mina ögonlock. Men det finns stunder då jag glömmer bort det här och allt känns bra för en liten stund. Stunderna då jag är med honom och kan krypa upp i hans famn. Bara få känna hur känslorna för en stund rinner av mig och han finns där och tar hand om mig. Jag räknar oftast timmarna tills jag ska sova för att få fly bort från allt en stund.

 

Jag vet i princip varför jag känner som jag gör, men jag vet inte hur jag ska bli av med det. Jag antar att det bara är att vänta tills det går över, tills känslan försvinner. För det gör den, det måste den göra, eller?

 

"Räta på dig och gå vidare så blir allt bra" går runt om och om igen i mitt huvud som en påminelse för att ta mig igenom det här. Jag borde nog ta tag i det och reda ut mina känslor, men jag vet inte hur. Jag vet inte hur jag ska ta tag i det här och få bort känslan utan att vänta tills den försvinner.