Så vad var det som hände?

Dagen efter tävlingen i Värnamo blev Pärlan halt, efter bort kratsande av stenar i hovarna var hon knappt halt så jag och Petra trodde nästan att hon sträckt sig så jag gick en sväng med henne. Dagen efter longerade vi och nästintill inget syntes, skrittade en sväng och sen när Angelina skulle titta på henne i traven var hon halt. Hovslagaren kom ut några dagar senare och tittade på henne, ingen hovböld men det kunde utvecklas till en. En vecka till gick med promenader och mamma följde med ut för att titta på henne. Både sprang och longerade henne och det enda som syntes var att hon "nickade" till någon gång i bland i traven i vänster varv. Annars så otroligt pigg, hon bara väntade på att få signalen för galopp.

Lördagen där efter, den 28 november om jag inte minns fel, var hon blockhalt och kunde knappt gå tre meter över stallgången till den andra boxen. Mamma, och jag efter lite påläsaning, med Angelinas avlysnande på telefon konstaterade ganska snabbt att det måste vara en hovböld som bildats. Sen dess har det varit boxvila i iprincip två veckor tills vi satte igång henne. Hon var ute två dagar innan om jag inte minns fel. Hovslagaren fick komma ut två gånger för att få bort hela hovbölden och därefter gips. Ni kanske förstår att detta lett till en blänkande häst och en massa pusskalas. Hon fick även byta box för att ha en större under boxvilan och den stortrivdes hon i och beslöt sig där med att stanna där. 

 

Och framtiden?

Som sagt har vi nu börjat trava henne och ska väl så sakterliga börja galoppera också så småning om. Så när hon är helt igång igen fortsätter vi förhoppningsvis där vi slutade och sakta men säkert börja hopp lite igen. Planen är väl att under mitt jullov försöka ta oss till ridhuset några gånger så att vi kan jobba ordentligt. Kommer börja hoppa med mammas hjälp och kanske om Angelina har tid att följa med någon gång, träningarna drar nämligen inte igång igen förens i mitten av januari. Jag håller dessutom mina tummar för att mitt självförtroende och säkerheten jag kände på senaste tävlingen sitter kvar så vi kan köra första P&J på den höjden vi låg på innan, annars går vi bara ner i höjd och hittar självförtroendet igen. Så jag det är väl så det ser ut just nu.