Jag kan ju inte tro att någon missat det som hände i Paris igår. Jag och mamma fick reda på det när vi satte oss i bilen mot Värnamo och så lyssnade vi på det i en och en halv timma och här hemma har nyheterna stått på hela dagen i bakgrunden av allt annat man gjort. 

Jag kan inte förstå att jag själv gått på dessa gator för ett år sen. Det är hemskt hur man kan vara så fylld av hat. Jag har aldrig trott att våld löser något och jag tror det ännu mindre idag. För att laga det som är trasigt behövs kärlek, gemenskap och närhet. Vilket lite blev anledningen till det här inlägget, att visa omtanken och gemenskap. 

Men något som gör mig arg på mig själv är hur jag, och jag skulle nästan vilja säga resten av västvärlden, förstorar upp det här. Eller förstora upp är fel, snarare hur vi skriver så mycket om det och ägnar en hel dag åt det. Ja det är verkligen hemskt det är inget som går att komma ifrån, men att det är vardag för en massa människor är minst lika hemskt och jag tycker inte det näms alls. Är det bara jag som tänkt på det i några dagar nu? Har liksom inte kunant släppa det.