Lilla tokiga häst, men till slut gick det lite bättre. Börjar bli bättre på att hantera henne när hon blir sån, men jag kan ju inte säga att jag inte blir irriterad på henne. Med Angelinas hjälp fick jag en häst som jobbade på riktigt bra, hoppade några små kryss på en båge och det gjorde hon jättebra i vänstervarv. Däremot när vi bytte varv och utgick från det läskiga hörnet var det inte lika kul längre. Då stack hon några gånger, hon får en oärlig galopp på kortsidan så jag har ingen möjlighet att reglera den på något vis och så fort vi vänder upp mot krysset "laddar" hon till och sticker efter språnget. Sista gången jag körde så försökte jag verkligen rida henne hela vägen och det gick väl så bra som det kunde så jag är ändå okej nöjd med passet. Även om ångesten ligger och gnager efteråt...

Sen trodde jag, dumt nog, att allt skulle vara "som vanligt" på lördag när jag skulle rida. Men så var inte riktigt fallet. Allt började helt okej, sen var det något som brast och inget funkade. Allt gick tillbaka till hur det var för lite mer än ett år sen. Att känna sig otillräcklig, som att man inte borde göra det man gör, att bryta ihop flera gånger för att jag inte klarar av att göra det jag vill göra mest av allt. Efter att ha pratat med mamma, som jag så innerligt önskade var där, la jag alla krav och förväntningar åt sidan och det enda vi gjorde var att rida framåt och svänga där vi skulle svänga. I dressyren är det nog så det kommer se ut ett tag framöver, helt utan krav.