Den här veckan har jag ridit med dressyrsadeln två gånger, vilket innebär att det blivit två lite mer seriösa pass där jag verkligen vill få henne att jobba på och ta oss framåt. Men något som gör mig riktigt frustrerad är att det känns som att vi sitter fast. 

Det var längesen vi fick ordentlig hjälp i dressyren och det är ju egentligen nu vi kommit igång ordentligt med dressyren sen hovbölden så det är ju inte så konstigt att det känns som om vi trampar på samma ställe. Jag har inte fått någon speciell input om vad vi ska fokusera på eller några extra bra övningar i dressyren vilket gör att jag är fast i samma övningar och sätta att jobba på som funkat nu. Jag lösgör henne i början av passet och när jag väl har henne med mig, efter en ganska lång stund skulle jag vilja säga, börjar jag kräva lite mer vilket gör att jag tappar bort henne ibland och får locka tillbaka henne och så håller vi på tills hon blir framtung och jag inte orkar rida mer för att mina dressyrmuskler är long gone. Jag tycker väl att det hade varit ett bra koncept om inte varje pass hade känts likadant. Jag har samma känsla och utgångsläge varje gång. Det känns inte som att vi tar oss något framåt utan varje pass ser exakt likadant ut och känns exakt lika. Jag har på något sätt hamnat i ett hamsterhjul som inte tar oss framåt och det är verkligen dags att ta jag tar mig ur det. 

 

Jag har ändå ett mål att starta en dressyrtävling innan vår vägar skiljs åt och jag har insätt att tiden är kommen att börja sikta på detta mål vid sidan av hoppningen. Dressyrträningar för tränare ska numera planeras in minst varannan vecka, det är min önskan iallafall, reflektioner över min ridning ska göras och förhoppningsvis blir det snart dags för ett tandläkarbesök. Känns som om det inte skulle sitta helt fel. 

Jag tror faktiskt att vi båda är redo att ta oss ett steg längre i dressyren, min magkänsla säger att det är nu eller aldrig.