Så helgens starter, hur gick det egentligen? 

För er som följer mig på instagram eller faktiskt varit inne på equipe och tittat så vet ni att vi inte full följde någon av ritterna. Vi blev uteslutna båda dagarna helt enkelt.

 

Vi kan börja med fredagen för lätthetensskull. När jag red fram så kändes hon så otroligt fräsch och framåt, med mig i alla lägen så utgångsläget var bra. Jag blev däremot lite backande i tanken på framhoppningen, men det var fortfarande en bra framhoppning och sista språnget innan vi gick in på banan kändes peppande. 

Första hindret var en trevlig och inbjudande oxer där vi dock inte riktigt fick till avståndet helt hundra. Andra hindret låg så man red förbi ena "kortsidan" med hagar vilket även är ett av ställena hon blir lite spänd och ofokuserad på, fick därför ett stopp då hon aldrig hann att se hindret. Så lite dålig ridning där från min sida. Tredje hindret var en vattenmatta där hon blev riktigt överraskad att den var där, red ann igen och hade inte jag backat för mycket hade vi faktiskt kommit över. Var trots allt nöjd då vi inte tränat något vidare på vattenmatta.

 

Inför lördagens start kändes hon inte lika på och framme. Troligen trött efter fredagen, både i kropp och knopp, dessutom så löshoppade vi henne med vattenmatta på morgonen innan jag jobbade. Det var bara några enstaka språng, men det gick jättebra så nu ska jag bara komma över det i mitt huvud också. Trots att hon var tröttare så lyssnade hon fortfarande framåt och kändes fin på framhoppningen, tills vi skulle hoppa oxern på 1 meter. Då tog det stopp, jag fastnade med blicken på hindret och fick helt ärligt en klump i magen. Inte bästa uppladdningen och på det var det riktigt tungt fram till första hindret så det gick inte hela vägen fram. Tog oss över första hindret på andra försöket, ni ska få bild på det sen så kanske ni förstår min klump i magen ibland. Red ann tvåan, men hade redan backat av i tanken så vi fick helt enkelt två stopp där och fick lämna banan. 

Jag var arg på mig själv,skämdes och kände som att jag bevisat att de inte kommer bli något av henne när vi kom ut. 

 

Såhär några dagar efter alltihop och jag fått smälta och analysera de korta filmerna så är jag mest besviken över att jag inte klarar det mentalt. Jag sätter alldeles för hög press på mig själv som jag inte klarar av när vi bara har en 1 meters runda i bagaget. Jag vet ju att jag kan men jag backar av och rider inte hela vägen fram. 

För första gången under dessa tre år jag ridit Pärlan var det här som vi gick för fort fram, iallafall för mig. Vi har haft tävlingar där vi ändrat klass för att jag inte känt att vi tillsammans varit redo. Jag var inte redo, men jag skulle faktiskt säga att Pärlan är det. För att hoppa 1 meter med henne krävs det väldigt mycket av mig och jag fanns inte riktigt där för att ge henne det, tyvärr. 

I söndags fick jag ett så fint sms av Moa som verkligen fick mig att tänka till. Hon var så stolt över oss och påminde mig om resan vi faktiskt gjort. Tack fina du, vet att jag är riktigt usel på att svara på sms ♥ Vi har ju faktiskt gjort en fy helvetes resa under de här tre åren. Hon är min stjärna och vi ska visa alla en dag att vi faktiskt kan.