I måndags bestämde vi oss faktiskt för att rida på banan istället för i skogen. Vilket var typ första gången sen i november. Otur hade vi dock då det började ösregna när vi kom ut, men det avtog lite smått så vi fortsatte faktiskt. 

Hon var, trots regnet, väldigt fin och jobbade på bra. Var stor skillnad sen jag red ordentlig dressyr senast. Då orkade hon inte riktigt bära sig och speciellt inte i övergångarna. Men i måndags bar hon sig fint och trampade på bra, lite låg men jag försöker höja henne ibland och ibland nöjer jag mig med att hon går där. Vill inte kräva för mycket när jag vet att hon inte har musklerna. Fina skänkelvikningar gjorde vi och bra galoppfattningar också. Galopperade bara på långsidorna då vi inte riktigt är tillräckligt stabila för de lite hala/leriga kortsidorna. Var riktigt härligt att få rida ett någorlunda ordentligt dressyrpass igen.

 

Igår vart det ju däremot bara lite skritt, men höll ändå på att trilla av... Istället för att rida på grusvägen tillbaka red vi över ett av fälten för att komma in i skogen igen. Det är ett av fälten vi brukar rida på och Pärlan gick och tittade ut mot fältet hela tiden så jag skämtade med Fanny att hon gick och funderade på om hon skulle sätta av i full galopp. När det bara var några meter kvar till skogsbrynet sa jag att hon inte hade lång tid kvar att bestämma sig, och vad tror ni inte att hon gör då? Hoppar till och sätter av i galopp så jag nästan trillade av. Hann ju stanna henne snabbt, men vi höll på att dö av skratt. Känner jag hästen väl eller var det bara ett sammanträffande?