Det har hänt väldigt mycket för mig och Pärlan sen i våras, både bra och dåliga saker, och jag tänkte att jag på något sätt skulle få ihop både tankar, information och varför det blivit som det blivit. Men för att kunna få någon form av rätsida på det hela så börjar vi där jag slutade och tar det steg för steg.

 

Det sista jag skrev om Pärlan var när vi var i Tranås och hoppade. Två rundor som jag definitivt inte var nöjd med. Därefter startade vi två tävlingar under sommaren, blev ingen mer hoppträning förens till höstterminen och dreyssren höll vi igång med några träningar under sommaren. 

Första tävlingen vi var i väg på var till Vissmålen. Det slutade i tårar så fort jag kom utanför tävlingsbanan, inte på grund utav att vi vägrat ut oss utan anledning varför vi gjorde det. Hon kändes inte okej, hoppade inte rena språng och sprang bredvid (vilket hon i vanliga fall inte gör). För att göra en lång historia kort så visade det sig inte vara något utan det var en stressig framridning med avbrutna anridningar.

Nästa tävling blev i Forserum, innan dess hade vi haft vår bästa dressyrträning någonsin några veckor innan och även hoppat lite själva. I Forserum gjorde vi nog vår bästa framhoppning någonsin, det har aldrig känts så enkelt och bra på en framhopning innan. Däremot försvann allt det så fort vi kom in på banan. Allt självförtroende försvann och vi vägrade ut oss på hinder nummer 2. 

 

Efter Forserum bestämde jag, och mamma, att vi behövde hjälp. Jag hade kört båda våras självförtroende i botten, kanske tar i lite väl mycket nu men allt mitt självförtroende var verkligen borta och Pärlan klarade inte längre av att ställa upp för mig. Valet av hjälp var definitivt inte svårt att ta. Det var här Ellen kom in i bilden och jag är så tacksam över allt hon hjälpt oss med så här långt. 

Ellen har under hösten ridit Pärlan sex gånger och av de har hon hoppat henne fem gånger. De sista två gångerna har jag suttit upp efteråt och fått hjälp av Ellen, vilket har varit otroligt bra för mitt självförtroende. Det har verkligen känts så enkelt efter att Ellen ridit. Ellen avslutade den här höstens ridning med att starta henne i Mantorp. De gjorde en riktigt fin rund, nära till en ofrivillig avsittning men ändå en fin runda. Var faktiskt riktigt roligt att stå vid sidan av, som "hästägare".

 

Annars under hösten har vi fortsatt träna dressyr för Mia Lisa, en tränare jag inte byter bort i första taget. Men däremot har vi börjat träna för en ny hopptränare och troligen har vi en fast plats nu när terminen drar igång igen. Både jag och min före detta tränare tyckte att vi skulle prova att träna för någon annan. Hittade då Jenny Karlsson som vi provade att träna för i början av september, efter det har vi bara haft reservplatser under hösten. Vi kom bra överens och jag fick mer förståelse för hur jag ska rida och tänka. 

 

Nu när Pärlan snart har vilat i två veckor och det börjar bli dags att sätta igång henne igen så är jag riktigt sugen på att fortsätta bygga upp självförtroendet, försöka komma ut på tävlingsbanan igen och träna som aldrig förr. Men mest av allt vill jag verkligen ha så där extra roligt igen, med världens bästa vän. Det har tyvärr försvunnit lite i all prestationsångest, alla tårar och all frustration.