Den senaste tiden har jag och mina vänner pratat mycket om framtiden och drömmar, vad man vill göra efter student och ja allt som har med livet att göra. Alla längtar efter att ta student och äntligen få börja sitt liv.

Jag om någon längtar till att sluta skolan, verkligen få flytta här ifrån till Stockholm eller Göteborg. Köpa och inreda min egen lägenhet. Börja leva mitt egna liv. Det är något jag längtar så fruktansvärt mycket efter, speciellt att få nå mina mål och uppfylla alla mina drömmar som inte går att upp fylla så länge jag går i skolan och är fast här. Allt får mig att längta till studenten, vill bara att de här tre åren ska svischa förbi.

Men samtidigt är jag så rädd och vill inte att de här tre åren ska ta slut, jag vill att dem ska fortsätta för evigt. Jag trivs något otroligt bra i min klass och med den linjen jag går. Älskar alla jag har runt omkring mig och skulle förtillfället inte kunna önska mig ett bättre liv. Har verkligen världens bästa vänner och pojkvän. Lever ungefär som i en dröm just nu, trivs så otroligt jävla bra med det liv jag lever nu. Men ändå vill jag bli äldre och börja leva livet, och på samma gång inte.

Jag vet inte ens vad jag vill bli när "jag blir stor". Har alltid lite smått drömt om att starta eget, och nu har drömmen blivit större. Men jag vet inte om det är rätt för mig. Jag vill inte förlora kontakten med alla mina fina vänner. Jag vill ha kvar tryggheten och känslan av att alltid ha någon att luta sig mot och kunna prata med när som helst. Jag är rädd för att tappa dem känslorna när de här tre åren är över och jag ska börja mitt liv. Rädd för att tappa bort all trygghet jag har. Mina vänner, stallet, hästarna, min familj och allt som har med trygghet att göra.

Känner mig mest bara snurrig när jag tänker på det här och får panik om vad det ska bli av mig men samtidigt är jag så förväntansfull och längtar så mycket så jag spricker. Men mest av allt är jag rädd. Rädd för att förlora allt. Vill nog absolut mest av allt bara bli liten igen. Kunna krypa upp i mammas famn när allt är jobbigt. Vara ovetande om vad framtid är och vad som ska hända. Bara leva i nuet och inte behöva oroa sig för något. Kunna gråta ut i någons famn utan att känna sig svag.

Innerst inne är jag nog rädd för att växa upp...