Efter att jag ridit lektion på ridskolan igår insåg jag att jag faktiskt är bortskämd. Inte bortskämd på det sättet att vi har ridhus och världens finaste anläggning. Där är det snarare tvärtom, vi har en lite bana som fryser, liten sadelkammare/fikarum och allmänt liten anläggning, men jag klagar inte. Älskar små och mysiga stall. Jag är bortskämd med vilken häst jag rider.

Jag har inte tänkt på hur lyckligt lottad jag faktiskt är över att få rida Pärlan. Även om hon mestadels varit jobbig, bråkat och är bitchig så är hon så himla fin och rolig att rida. Dessutom nu när jag ridit henne i ungefär ett halvår har hon blivit hyffsat lätt för mig, jag har hittat många knappar och vi samarbetar väldigt bra just nu. Visst vi har långt kvar och hon kan inte särskilt mycket. Men hon är så arbetsvillig att hon ändå börjar jobba nästan direkt när jag ber om det. Jag är lyckligt lottad för att jag får rida en häst som har glöden att vilja jobba och arbeta.

Jag kom just att tänka på det igår när jag satte mig upp på ridskolehästen. Det fanns ingen arbetsvilja kvar och allt var allmänt segt. Han gjorde allt jag bad om och visst det är väl skönt, men jag vill få kämpa och jobba tillsammans med hästen. Behöva kompromissa ibland för att allt ska bli bra för både mig och hästen.

Så ja jag känner mig både bortskämd och lyckligt lottad för att jag får rida en så underbar häst som Pärlan.