Blir nästan gråtfärdig när jag sitter och tittar på bilder på mig och Pärlan för tillfället. Vill ha det så här bra igen, bara kunna sätta mig i sadeln och redan innan veta att allt kommer gå bra. Att jag har ett superpass framför mig för att vi är så galet bra tillsammans. Vi klickar bra, eller gjorde iallafall.

 

De senaste veckora har det bara gått utför för oss, oss som ett team tillsammans. Det började med ett pass då hon verkligen var så rädd för allt, slängde sig hit och dit, stack med mig och lite annat men ändå om hon gjorde det här så hoppade hon så galet bra. Efter det passet har det varit lite till och från, vissa dagar har hon varit fin och lugn och andra helt "borta". De flesta ridpass har på ett eller annat sätt slutat i tårar. Antingen för att jag blivit så enormt ledsen för att jag gjort mitt abslout bästa men inte märkt någon skillnad eller för att jag varit arg vilket jag egentligen inte får bli men ibland rinner min bägare också över.

Det som gör mig mest ledsen är egenligen att hon funkar så bra med alla andra, barn kan rida på henne utan at hon ens rör en fena medans så fort jag ska rida så blir hon helt omvänd.

 

Jag och Angelina har bestämt att vi ska sätta oss ner och prata lite, se hur det blir framöver. Vad vi ska göra, hur vi ska få oss att fungera ihop igen. Jag har lite olika alternativ som jag tänkt på och jag hoppas att något kommer funka. Nu håller vi tummarna för att allt blir ra så ska jag uppdatera er så fort vi bestämt något.