Igår när vi satt i matsalen och diskuterade att det började bli dags att ha allting i klädväg färdigt till studenten så sa jag som jag sagt ända sen i början av april, att det är ju lite mindre än två månader kvar nu. När vi sedan börjar tänka efter så inser vi ju att fjärde maj är prick en månad kvar och inte längre "mindre en två månader", när polletten trillar ner hos oss alla blir vi i princip helt stumma. Speciellt jag.

 

Jag har en sån skräckblandad förtjusning inför studenten, men det som slår igenom hårdast är nog ändå ångesten och tårarna. För mig känns det som slutet och inte början på något nytt, som att jag blir ensam kvar. Självklart ser jag fram emot allt som har med studentveckan att göra. Balen, studentdagen, alla trevliga stunder vi kommer ha när vi hittar på de saker som man bara gör den veckan. Men när allt det är över, vad gör man då?

Jag lovade mig själv i början av året att se till att jobb var fixat inför sommaren så det skulle kännas lite lättare, och det har jag gjort. Jag har även en massa roliga tävlingar att se fram emot, men det lättar inte på ångesten. Inte ens lite. Börjar jag räkna ner dagarna som är kvar får jag ett tryck över bröstet och känner panik. Jag vill inte.

 

Mest handlar det nog om att jag tappar kontrollen, jag vet inte exakt hur varje dag kommer se ut, jag vet inte vilka som kommer stå här vid min sida och jag vet inte vad jag vill. Det handlar om att jag inte vill växa upp, hade jag haft möjligheten hade jag stannat tiden för länge sen. Att få vara kvar i den tryggheten jag har nu, hur underbart mitt liv har varit det här sista året. Jag vill verkligen stanna i det för evigt. 

 

En sak som är säker är att jag helt klart kommer vara den som gråter mest när studenten väl är här. Jag vet egentligen inte vad jag vill med det här inlägget. Få dela med mig om mina tankar, min panik och kanske hoppas på att någon känner likadant eller känt likadant. Få veta att jag inte är ensam i det här eller få veta att det bli bättre, att även om det känns som om slutet närmar sig så är det trots allt början som det handlar om. Början på ett liv som jag just nu inte vill leva.