Jag har verkligen den bästa vännen som någonsin vandrat på denna jord, det finns inget som gör att jag någonsin kommer tvivla på detta. Hon har funnits här för mig i över 7 år och jag har alltid kunnat prata om allt med henne. Vi är precis lika larviga båda två och hon är expert på att få mig att skratta även när jag inte vill. Hon står upp för mig i vått och tort. Hon är helt klart bäst och mitt favorit lyckopiller.

 

När vi började första året på gymnasiet gick vi från att ha träffats i princip varje dag sen förskolan till att bara se varandra i korridoren någon dag ibland. I början gjorde det helt klart ont och kändes konstigt att inte ha henne med sig fysiskt hela tiden, men jag vande mig till slut och numera spelar det ingen roll hur långt det går mellan varje gång vi träffas det känns ändå som om det var igår vi sågs. Att prata med henne i timmar är inga svårigheter och har man ett problem så kan man alltid vända sig till henne och få hjälp. Jag känner henne utan och innan och det finns ju faktiskt en anledning till att jag kallar henne min psykopat, men den anledningen stannar mellan oss två haha. Hon har hjälpt till att forma den jag är idag och stöttat mig genom mycket. Jag kan inte tänka mig ett liv utan henne och jag tänker inte göra det heller. Alla brunetter behöver en blondin, eller hur är det nu ordspråket går? 

 

Vem skulle jag vara utan den här galna men så älskvärda person?