Nu ikväll har mina föräldrar bjudit in alla sina vänner för den årliga ost & kex festen, de äter ost kex och dricker vin hela kvällen. I vanliga fall brukar jag tycka det är rätt roligt att umgås med alla vuxna, men just nu är jag inne i en sån period där allt socialtumgänge är en pina. Jag vill absolut inte hamna i en situation där kallprat är den stora nyckeln, gå på fest eller umgås ppå annat sätt än i stallet känns som något av det värsta jag kan tänka mig just nu. Tycker till och med det är jobbigt att svara på sms, om mina vänner skriver i vår gruppchatt så orkar/känner/vill jag knappt ens svara och jag älskar att skriva i vår gruppchat för vår otroligt torra humor. Någon som känner samma sak och har något tips hur man blir av med det? 

 

Så här såg det ut i morse när jag var ute och red, var ute i stallet lite efter åtta så solen höll på att gå upp under tiden vi skrittade i snölandskapet. Alla andra skulle rida senare men eftersom vi skulle iväg så gick jag upp tidigare och fick därmed rida ensam. Men oj vad mysigt det är. Att bara skritta lugnt för oss själva medans fåglarna kvittrade. Det var allt annat än lugnt halvvägs och fåglarna som lät var fruktansvärt läskiga. Bra träning för oss två att behöva lita på varandra helt ensamma i skogen. 

Vi skrittade/travade till galoppbacken, tog två galopper och skrittade hem igen. När jag hoppade av innan backen ner till stallet möttes jag av en nöjd och frostig mule. Fina lilla hästen ♥

 

 

 

 

 

 

 

Sen kom hältan och hovbölden likaså vilan. Det kan ni läsa mer om HÄR. Nu har vi äntligen kommit igång igen och snart är vi helt back on track. 

 

Det har varit ett hektiskt slut på den här veckan. I onsdags var det ju ut till stallet för att ha lite lektion och sen fick Pärlan sig en tur på linan. I torsdags var det massa matteplugg och sen ett dressyrpass för Anneli. Och fy skjutsiken vad bra det gick och kändes, hade så ont i mina ljumskar att jag ville gråta men det gjorde mig så lycklig att jag äntligen kom ner ordentligt i sadeln. Vi ska försöka ha lite extra dressyrlektion för ANneli varannan vecka om det passar in i både hennes och mitt schema. I fredags var jag ut i stallet och putsade allt grundligt, Pärlan fick sig även ett litet lugnt lösgörande pass. Sen var det i säng tidigt för att klockan skulle ringa 4.50 på lördagen. När vi kom hem från tävlingen låg jag helt utslagen i soffan och denna söndag har jag ägnat åt lite plugg och sen en sväng ut till stallet. Pärlan var inte helt ok, först hade hon stenar i hovarna som gjorde ont men hon var ändå inte helt ok. Så vi tog några skritt varv på banan för hand och även lite trav och hon stod inte emot vilket jag är rätt säker på att hon hade gjort om det gjorde ont. Vi stretchade även lite efteråt så får vi se hur hon är imorgon, tror/hoppas inte det är någon fara. 

Nej nu är det dags för mig att sova, har tidig lörlektion imorgon innan skolan börjar.

I måndags anmälde jag, mig och Pärlan, till vår första riktiga tävling. Jag kan inte riktigt förstå att om mindre än två veckor kommer jag för första gången få en riktig startsignal. För mig är det helt galet, händer det här verkligen? 

Jag är så nervös att jag nästan kissar på mig. Ena stunden vill jag bara kämpa extra och visa att vi hör hemma på tävlingsbanan och nästa stund kan jag inte första vad jag gett mig in på och tycker inte att vi hör hemma bland alla andra ekipage. Ja vad har jag egentligen gett mig in på?

Så alltså den 14 november i Värnamo går vår första startsignal.